Det komplicerade okomplicerade

Satt med Bobba och spelade Wario Ware: Smooth Moves på Wii igår. Sjukt kul spel.
I multiplayersektionen hittade vi ett litet dartspel. "Kan väl testa det också" sa vi lite halvintresserat. Varken Bobba eller jag är direkt några dartentusiaster.
Plötsligt hade hela kvällen passerat. Hur gick det här till? En liten bonusdetalj som några i utvecklingsteamet hade tyckt va kul att slänga in hade plötsligt slukat många timmar av våra liv.
Så fantastiskt enkelt att förstå; du håller Wii-kontrollen som en dartpil, siktar på tavlan (på TV´n) och gör en liten kaströrelse med handleden och smack, pilen sitter där den skulle ha gjort i verkligheten. Med sjuk precision dessutom, slinter man det minsta i "kastet" blir ju följderna därefter, som på riktigt. Snart satte vi 20x3 med relativ säkerhet och fick in riktigt goa serier även om vi ibland retade oss halvt ihjäl över goofade kast.
Hur kommer det sig då att vi, som knappt har intresserat oss för dart innan, kunde fastna så för detta? Svaret är ju faktiskt uppenbart. Wii gör det enkelt. Man behöver inte tajma några knappkombos, inte styra ett sikte med en sladdrig styrspak eller försöka få in rätt styrka på kastet med nån mätare. Det är bara att köra som man gör på riktigt, förutom att man slipper hämta pilarna.
Vart vill jag då komma med detta, förutom att delge er denna fantastiska historia?
Jo, hur lätt det är att göra något svårt, och hur svårt det är att göra någonting lätt.
Än en gång har jag förbluffats över hur väl Nintendo har lyckats med det svåra konststycket att göra ett spel lättillgängligt för alla, och ändå ge det mer djup än någon annan simulation kunnat erbjuda.
Spelframtiden ser sannerligen mycket ljus ut när ett litet dart-bonusspel kan vara så kul!